Investeringssparkontot, ISK, är idag den mest populära sparformen i Sverige för aktier och fonder. Men det har inte alltid funnits. ISK infördes år 2012, efter ett politiskt beslut som syftade till att förenkla sparandet för vanliga svenskar och göra det mer attraktivt att investera i aktiemarknaden. För att förstå varför ISK blev till behöver man titta på hur sparandet fungerade innan och vilka problem kontotypen var tänkt att lösa.
Innan ISK fanns det två huvudalternativ för den som ville spara i aktier och fonder:
Problemen var tydliga: AF-kontot var administrativt krångligt eftersom du behövde deklarera varje affär, och KF var svårt att förstå och hade nackdelar som bristande direkt ägande. Resultatet blev att många småsparare drog sig för att investera.
När ISK infördes 2012 var tanken att skapa en sparform som kombinerade enkelhet med skattemässiga fördelar. Målen var:
Med ISK beskattas sparandet genom en schablonskatt som beräknas på kontots genomsnittliga värde under året. Det innebär att du kan köpa och sälja aktier och fonder hur ofta du vill utan att deklarationen blir mer komplicerad. Skatten är förutsägbar, låg i relation till förväntad avkastning och rapporteras automatiskt till Skatteverket.
Resultatet är att småsparare enkelt kan investera i aktier och fonder utan att behöva vara experter på deklaration och skatteregler.
Sedan införandet har ISK snabbt blivit den mest populära sparformen i Sverige. Miljontals svenskar använder kontot och det har bidragit till att fler vågat investera i aktiemarknaden. ISK har också pressat fram enklare och billigare sparprodukter, vilket gynnat spararna.